Makens trumpetspel, sonens sjukdom och tillfrisknande och naturen på Guadeloupe.

Det var Anna-Lena Laurins inspiration till flöjtkonserten som nu åker runt på sin jungfruturné med Camerata Nordica.

– Musiken har jazzbakgrund, berättar hon. Det började med en konsert på Fasching i Stockholm med min man Anders och den amerikanske pianisten Richie Beirach för några år sedan. Jag blev extremt inspirerad, gick rätt upp på hotellrummet och hasplade ur mig tio minuters struktur till den här konserten.

I samma veva fick Anna-Lena Laurin besked om att hennes son Leon, då kock på Guadeloupe, var allvarligt sjuk och hon kastade sig på ett plan dit.

– Sedan stannade jag kvar och arbetade på min flöjtkonsert. Jag kände stor oro för min son och var samtidigt hänförd av skönheten där. Så musiken blev sorgsen, men med ljus i.

Konserten växte klart i nära samarbete med flöjtsolisten Magnus Båge. Hans specialbyggda munstycke, som tillåter flöjtisten att glida steglöst mellan tonerna (”ger väldigt häftiga svävande effekter”), satte breda avtryck i noterna.

Anna-Lena Laurin beskriver själv att hennes musik gärna blir melodiös och rytmisk och kan upplevas som dissonant. Så också flöjtkonserten. Hennes tid som jazzpianist sätter förstås sina spår i ”nutida musik”-kompositionerna. Och hon och maken Anders Bergcrantz utbyter mycket inspiration.

– Han är ju en av de bästa på det han gör och jag kan röras till tårar och skratt och bli arg när jag lyssnar på och spelar med honom. Dagens självständiga, gifta kvinnor bör ju inte erkänna sådant, men jag skulle inte säga det om det inte vore sant.

En regnig höstkväll för många år sedan satt en främmande kvinna utanför min dörr och grät. Hon sa att hon hade tappat sina nycklar och inte hade någonstans att ta vägen. Efter en stunds tvekan släppte jag in henne.

Händelsen dyker upp i minnet när jag ser Republiques första volym av sin temasatsning om främlingar. Vad definierar en främling? Vad är det som gör att jag vågar närma mig eller tar två steg tillbaka? Hade jag släppt in vem som helst som satt och grät utanför min dörr? En mörkhyad man? En romsk dragspelare? En kvinna i burka?

Samlingsnamnet för Republiques projekt är ”Hotel Europa”. Regissören Ong Keng Sen från Singapore håller i det första hotellmötet av fyra.

Publiken sitter utspridd utmed väggarna och mitt i scenrummet på grå lådor. Sparsmakad scenografi: en äkta matta och ett par stolar. Regissören inleder föreställningen med att berätta om sig själv, han kallar sig främlingsexpert, och om sin fascination för Jonas Hassen Khemiris roman ”Montecore – en unik tiger”, som fick honom att tänka på sin egen relation till sin kinesiske far. Ett stycke ur boken läses upp i en högtalare, fler följer under kvällens gång.

Sedan bjuder han upp sin första gäst, Asad Ahmad, med rötterna i Pakistan, och börjar intervjua honom om hans liv. När börjar föreställningen?

Aldrig, den fortsätter så här. Regissören bjuder upp tre gäster till som en i taget delger honom sina berättelser, rakt upp och ner. Det skulle kunna vara ett seminarium på universitetet. Och ändå inte. Vi befinner oss i ett teaterrum, förväntningarna är andra, koncentrationen på helspänn.

Danskfödda Annette Bellaoui bär slöja och berättar om varför hon konverterade till islam för elva år sedan. Hon har en lysande utstrålning, är slängd i käften som få, och kallar sin ursprungsfamilj för ateistiska fundamentalister. Joel Hyrland berättar om sin marockanske far som han bara träffat en gång på 26 år, Zaki Youssef om sin problematiska uppväxt i en av Köpenhamns förorter.

Detta är galet bra. Men boken kräver rytm och inlevelse. Den kräver att du, käre läsande vuxne, spelar ut den barnsligt spanande barnvaktens hela känsloregister och rimmar med i dialogen med Dädä – barnet som ska vaktas, eller läggas, eller skötas om, eller vad det nu var.

”I mitt liv som detektiv tar jag farrrrliga kliv ...” säger barnvakten och faller in i barnets sätt att uppfatta och skapa sin värld. Det är den mer metafysiska varianten av att förklara den här boken. Den andra är att stillsamt lyssna till läskompisens skratt, när absurditet staplas på halsbrytande scenvändning.

Magdalena Cavallins bilder är murriga, mörka och visste jag inte bättre skulle jag nog kalla dem en aning skrämmande. Ögat har många platser att haka fast i för både vuxen och barn. Och de skevade perspektiven skapar rymd och rörelse, tycker jag.

Storyn är just den vuxna (?) snabbinkallade barnvaktens kamp för att bli accepterad av barnet och få henne till sängs. Även textsnuttarna är små konstverk i hur orden placeras – ibland maskinskrivna, ibland handskrivna. Och cirkeln sluts, vi kommer fram till en slags konklusion.

”Ölli ölli kallamu”, säger barnvakten till slut. Och jag tänker på ”jolifanto bambla ô falli bambla” – inledningen till Hugo Balls dadaistiska dikt, som inte betyder någonting och allt.

Ärligt talat struntar jag i om jag övertolkar de avantgardistiska förtecknen i den här boken, jag skrattar lika mycket som min läskompis, sex, även vid fjärde genomläsningen.

Egentligen infaller jubileumsdagen redan 1 mars och därför ägnas vårprogrammet åt jubileet. Det var den 1 mars 1996 som Fakiren på Norra Vallgatan blev gästspelsscenen Dansstationen. 1996 startades Saltofestivalen och 1999 bildades det egna turnékompaniet.

2004 flyttade verksamheten in i Palladiumhuset:

– Då fördubblades både verksamheten och publiken. I dag är vi, efter Dansens hus i Stockholm, den största fria dansscenen i landet, konstaterar Dansstationens konstnärlige ledare Lars Eidevall.

Vårens program genomsyras av internationell dans. Nu på tisdag uppträder den turkiska gruppen Taldans med föreställningen ”Dolap” och den 3 mars kommer Carina Reich och Bogdan Szyber med ”Unknown Pleasures”.

Från Frankrike kommer Hamid Ben Mahi med föreställningen ”Faut qu’on parle!” (12.4). Kajsa Giertz och Marina Steinmo har gjort en egen version av ”Svansjön” med musik av Anders Ortman (19–20.4) och spanska gruppen La Macana delar scen med Memory Wax (5.5).

Galaföreställningen 27 april ska vara full av överraskningar, säger Lars Eidevall. Men redan nu kan avslöjas att ett av inslagen är cancan med SU-EN Butoh Company, ett annat är Alma Söderberg med det nya verket ”Cosas”.

Det är som att titta upp från sin hink och spade och upptäcka att det finns en hel värld runt omkring. Som att resa sig upp och börja gå. Här finns en berättelse, ett plattformsäventyr där man följer Sackboy genom banor som Media Molecule har byggt upp. Den visuella stilen är charmig, världen känns levande och det finns hela tiden en känsla av kreativitet. Det är omöjligt att inte le.

Men det är, precis som i det första spelet, inte poängen i Little Big Planet 2. Little Big Planet visade att om man ger användarna verktygen (och förtroendet) att bygga egna banor så kommer det att skapas små otroliga upplevelser. Ett par år senare och vi ser resultatet i mängder av material som går att ladda hem till det första spelet. Nu ska det här växa till något större. I Little Big Planet 2 finns en ny motor för att göra nya, egna, spel. Ja, spel. Här finns möjligheterna att göra spel i andra genrer, inte längre begränsat till banor som blir en del av den ram som Media Molecule skapat. Bilspel, pusselspel, strategispel och episka rollspel. Här finns avancerade verktyg och möjligheter som gör att begränsningar känns som ett ord som slutar ha betydelse. Det som är kvar: bara allt det du kan drömma fram.

Att skapa någonting bra kräver naturligtvis talang och arbete, tålamod och kreativitet. Det är som verkligheten. Och om du så aldrig gör någonting själv i spelet kan du räkna med att någon annan gör det. Little Big Planet 2 blir ett sätt att dela fantasier. Ett sätt att drömma tillsammans.